Någon hade öppnat kranarna. Det regnade kopiöst hela dagen. Det var genomsurt på morgonen, men framåt kvällen badade hela Toarpsdal. Det var kanske syndafloden som var kommen men i Hermans ögon var regnet vackert och befriande. Snötäcket krympte stadigt i spöregnet och mildvädret och inget vårtecken syntes klarare än det när snön försvann. Visst, han blev smärtsamt påmind om höstlöven som fortfarande låg kvar och nu syntes igen. Gräsmattorna såg förmodligen för djävliga ut. Men det hindrade ändå inte Herman från att utstråla oförställd, närmast barnslig, glädje.
- Vad är det pappa? undrade Simon när han såg sin far le brett medan de rattade bilen mellan vattenpölarna.
Han höll nästan på att berätta, men bet sig i tungan. Att snön regnade bort var inget glatt vårtecken i den lille grabbens liv, det innebar slutet för dagar med snöskottning och skidåkning. Herman fick en klump i magen när han tänkte på hur han gladde sig över något som sonen var ledsen över.
- Pappa, vad är det som är så roligt? frågade han nyfiket igen.
- Bara att det är på väg att bli vår, svarade han undanglidande.
Sonen tittade på honom och han kände sig genomskådad.
- Fast det är inte roligt att snön smälter, fortsatte sonen och tittade ut genom regnet som piskade rutorna.
- Mmm, hummade den vårträngtande medelåldersmannen. Det kommer säkert mer snö ska du se innan det blir vår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar