Hunden hade tassat iväg om natten, helt säker på att husse sov. Ack vad hon misstog sig, byrackan. Så fort han hörde hennes tassar i trappan hade han ljudlöst svingat sig upp ur sängen och följt efter, sakta smugit ned för den gistna trätrappen. Han hörde ljud från köket, smög sig genom hallen och fumlade efter ljusknappen till kökslampan. Han höll handen på lampknappen och lyssnade ut i mörkret. Det var knäpptyst. Hade hunden hört honom? Han hörde sig själv flämta, räknade till tre tyst för sig själv. Sedan tände han ljuset.
Det tog någon sekund för ögonen att vänja sig vid ljuset, han tittade och försökte blinka bort obehaget. Han svepte med blicken över köksgolvet. Nedanför diskbänken satt hon. Hon hade honom fixerad med blicken, hade säkert sett honom redan i mörkret när han mänskligt klumpigt skulle försöka smyga. Hon såg både dum och listig ut på en och samma gång. Ett par snälla, bruna ögon som tittade på honom, samtidigt som hela kroppen var spänd, redo att reagera. Hon viftade lite med svansen, han ryckte lite i ögonvrån. Hans chans var att överraska, ett plötsligt utfall mot hundens bakben var det enda. Han hade sett krokodiljägaren på Discovery och tycktes sig minnas hur han skulle göra. Han hade en chans. Nu eller aldrig. Nu. NU! Han tog sats och exploderade i ett gigantiskt pantersprång.
- NEEEJ! vrålade han och allt tycktes gå i slowmotion.
Men han var chanslös. Medan han fortfarande var i luften hade hunden hoppat upp mot diskbänken, tagit disktrasan i flykten, sprungit in i vardagsrummet och slukat den hel. Han landade mot köksbordet samtidigt som hunden slickade sig om munnen. Hon tittade på honom, han på henne.
- 2-0, tycktes hunden tänka när hon lommade upp för trappan.
Han låg kvar på köksgolvet. Förnedrad. Lurad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar