Han kom ner i köket och gnuggade sömnen ur ögonen. Det var kallt, men inte i närheten av den permafrost som hade lamslagit huset tidigare. Han sköljde ut gårdagens kaffeskvätt ur kannan och fyllde på bryggaren, fumlade och tappade kaffemåttet.
- Helvete, svor han tyst för sig själv och plockade upp. Det var kaffepulver över hela bänken. Han gjorde färdigt och knäppte på bryggaren, sträckte sig efter disktrasan men hittade ingen. Rotade i diskhon, lyfte upp kastruller och skärbrädor. Ingen disktrasa. Han snurrade runt ett par varv i köket som om den skulle ligga någon annanstans, i tidningsstället eller i brödburken, men icke. Herman skakade på huvudet, gick bort till diskbänken och började torka av med händerna. Han sopade och tvättade av sig och det var då han stannade upp, frös till is.
Han hade inte tänkt på det förrän nu. Allt var tyst, spöklikt. Ingen tassande hund, inga tiggande ögon som tittade upp från golvet.
Vart var hunden?
Han lockade på henne, vislade, tittade upp i trappan. Ingen hund. Han gick upp och tittade, ingen där heller. Ner igen, in i vardagsrummet.
Där hittade han henne. Bakom bordet låg hon och skämdes. Viftade knappt märkbart på svansen när han satte sig ned på huk.
- Vad är det gumman, något galet? sa han med vänlig röst. Hunden viftade på nytt knappt märkbart.
- Vill du gå ut?
Hunden tittade bort och suckade djupt. Hon var inte intresserad av någon konversation. Hon ville smälta den där disktrasan i lugn och ro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar