Höst!

Jag svängde upp på uppfarten, hemma efter jobbet, körde upp emot huset och såg att det stod någon väntade. Det tog några sekunder innan det kopplade, ett bekant ansikte, en ond aning och en klump i magen. Hösten. Han stod och väntade på gården och hade med sig sina jävla mörka moln, sitt hemska duggregn och sin säck med ångest. Jag ville inte riktigt kännas vid honom. Vi går inte riktigt ihop, jag och hösten, men jag kunde inte undgå att han hånflinade. Jag hejdade mig och gick tillbaka, granskade honom snabbt. Funderade på att säga något syrligt, men bet mig i läppen. Jag ville inte reta upp honom.
- Var snäll i år, sa jag och gick in i värmen.