Clarence Clemons blåste inälvorna ur sin saxofofon samtidgt som Herman trampade gasen i botten på motorvägen på väg ur stan. Det var fredag och han tänkte inte vara kvar där längre än nödvändigt. "Live at main point" hade vart hans soundtrack hela veckan. I bilen på väg till jobbet, på torsdagspromenaden, på cykeln under de på nyttfödda konditionspassen uppför traktens ändlösa grusvägar. Vart han än hade styrt kosan hade Bruce Springsteen and the E street band spelat honom fram med sin magiska livespelning i Philadelphia, 1975. Samma år han föddes. Det var helt sjukt, det var så bra att han fick tårar i ögonen. Och Clemons blås var det bästa av allt.
Han svängde av motorvägen och kunde inte låta bli att fantisera sig tillbaka till det året han föddes. Tänk att få stå där bland publiken och uppleva detta magiska ögonblick av musikhistoria. Att känna publikens elektrisitet, scenens närvaro, tiden anda. 36 år tillbaka i tiden, bara för en stund, bara för den där konserten.
Solen pysslade om hela Toarpsdal när han svängde in på uppfarten. Det var så vackert. Hans hem badade i vårsolen, hunden kom springande på grusplan och Simon spelade basket vid garaget. Han fick samma känsla som nyss när han svängde av motorvägen och han kände att den där upplevelsen från 1975 med Bruce Springsteen inte var nödvändig. Han fick den varje dag när han kom hem från jobbet. Varje dag och han var så tacksam!
- Lärarjäveln
- Nystart!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar