Vårdrömmar- del 3!

Han nös fyra-fem gånger, riktigt ordentligt så att det skakade i väggarna. Näsan började rinna, huvudet bankade och ögonen sved. På några timmar gick han från fredagspigg till dunderförkyld. Han blev sängliggande hela helgen och satt på söndagskvällen med ömmande leder och förbannade sig själv.
- Där fick jag för att jag tog ut våren i förskott. Bad karma tror jag det heter. Helt jävla uppenbart att någon där ovan inte unnar mig vår än, gnällde Herman och snöt sig för femtielfte gången. Hans fru ägnade honom en kort blick och log ömkande.
- Du är bara förkyld, men få människor blir så sjuka av en förkylning som du. Ligg du här och jämra dig så ska jag ta hand om dig, min lilla ömkling.
Han snöt sig igen och la sig.

Vårdrömmar- del 2!

Herman Thorell började se ljuset i tunneln. Efter mer än fyra månaders mörker hade han, Herman, den 9 februari sett början av en vår.
Konferensen var slut, han hade gått bort till arbetsrummet för att ta på sig ytterjackan och alla andra vinterplagg. Han var så van vid mörkret att han förutsatte att det skulle vara så fortfarande. Men så tittade han ut och insåg att långt bort över trädtopparna sken fortfarande solen. Förvisso några enstaka tappra solstrålar, men ändå. Han gick leende fram till fönstret och stod där några minuter, absorberade värmen och ljuset. Det var fortfarande snö och svinkallt ute, men ändå.
Våren hade liksom tittat förbi, vinkat och lämnat ett meddelande bland molnen.
"Håll ut, Herman, jag är snart tillbaka. På allvar!"

Vårdrömmar- del 1!

Han kom ner i köket och gnuggade sömnen ur ögonen. Det var kallt, men inte i närheten av den permafrost som hade lamslagit huset tidigare. Han sköljde ut gårdagens kaffeskvätt ur kannan och fyllde på bryggaren, fumlade och tappade kaffemåttet.
- Helvete, svor han tyst för sig själv och plockade upp. Det var kaffepulver över hela bänken. Han gjorde färdigt och knäppte på bryggaren, sträckte sig efter disktrasan men hittade ingen. Rotade i diskhon, lyfte upp kastruller och skärbrädor. Ingen disktrasa. Han snurrade runt ett par varv i köket som om den skulle ligga någon annanstans, i tidningsstället eller i brödburken, men icke. Herman skakade på huvudet, gick bort till diskbänken och började torka av med händerna. Han sopade och tvättade av sig och det var då han stannade upp, frös till is.
Han hade inte tänkt på det förrän nu. Allt var tyst, spöklikt. Ingen tassande hund, inga tiggande ögon som tittade upp från golvet.
Vart var hunden?
Han lockade på henne, vislade, tittade upp i trappan. Ingen hund. Han gick upp och tittade, ingen där heller. Ner igen, in i vardagsrummet.
Där hittade han henne. Bakom bordet låg hon och skämdes. Viftade knappt märkbart på svansen när han satte sig ned på huk.
- Vad är det gumman, något galet? sa han med vänlig röst. Hunden viftade på nytt knappt märkbart.
- Vill du gå ut?
Hunden tittade bort och suckade djupt. Hon var inte intresserad av någon konversation. Hon ville smälta den där disktrasan i lugn och ro.

Höstberättelser och vårdrömmar!

Hösten hade blivt vinter, han hade blivit en jul rikare och några elräkningar fattigare. Kölden hade hållit sig bort länge nog för att han skulle våga tro på en sån där kass vinter som bara han kunde älska. En vinter utan snö och minusgrader. Men självklart kom det en släng rysk vinterkyla, ett vinterhögtryck som gav lågtryck i det Thorellska hemmet. Det var kallt som fan helt enkelt.
- Kul att man kan förvara glassen under soffan i alla fall, sa han uppgivet. Han ljög nästan inte, soffhörnet tillhörde ett av de kallaste i hela huset. Hur kunde de behålla möbleringen år efter år?
- Skrapar du TV-rutan när du går förbi? suckade Biggan uppgivet.
- Ska bara snöra på mig skridskorna.
Sådär höll de på. Ironin var en ventil för att uthärda. Men nu hade Herman bestämt sig för att ta tjuren vid hornen. Han skulle tigga ved av farsan.
- Jag ska fan inte frysa mer. Inte den här veckan i alla fall.

Ett levande förslag!

Andreas har vart inne på WDBF:s gästlogg och supportat mig i debatten med några av distriktets starka veteranröster. Tack!
Min motion till WDBF:s årsmöte är lika delar ett förslag som på sikt gynnar boulens alla former, och en tankeställar till alla veteraner som idag ser sin veteranklass som helig.
Som förslag tar den boulen tillbaka (eller vidare om man så vill) till grunden. Boule ska naturligtvis spelas tillsammans oavsett ålder eller kön. Det är en precisionssport där man kan vara väldigt duktig långt upp i åldrarna som de yngre. En kvinna kan bli lika duktig som en man, se bara på sveriges bästa skytt, Jessica Johansson, Coccinelle. Eller min fru, Biggan, som är den duktigaste skytten i vår lilla klubb (POM). Vi måste upptäcka och minnas det som är det grundläggande, att spelet i sig är anledningen till att man började överhuvudtaget. Det är inte chanserna att vinna eller rätten att få möta folk i samma ålder. Jag vågar gå så långt som att säga att svensk boule står och faller med att förslag likt mina går igenom och får full verkningskraft i boulesverige.
Lika mycket som det är ett viktigt och konstruktivt förslag är det också en tankeställare till alla de veteraner som på ett sätt bildat en elit i boulesverige. Man anser sig ha så mycket mer rätt till såväl spelet som i åsiktsnormen att inget annat får råda ute på klubbnivå. Man anser sig vara orättvist behandlade av SBF och av distrikten. Det ska vara självklart att veteraner ska få spela för sig, ingen under 55 år ska få ifrågasätta detta fundament. Jag tycker det är så vansinnigt att det blivit så. Att vi delat upp oss så till den milda grad. Kanske beror det på att veteranerna i en annan tid blivit åsidosatta och nu tar ut sin hämnd. Jag vet inte, jag är relativt ny inom boulen och har kanske inte den historiska kunskapen för att förstå det i så fall. Och jag är i så fall glad att jag inte är medveten om det, att jag slipper vara en del av det. För vi måste se framåt.
Jag sitter kvar i WDBF:s styrelse fram till årsmötet 2012, därefter avgår jag från den delen. Jag lägger för mycket tid på boulen för såväl mitt eget som min familjs bästa, därför sållar jag bort arbetet i distriktet tills vidare. Det är också den delen inom mitt engagemang som jag i efterhand upplevt som mest meningslöst, samtidigt som det vart som allra roligast när man vart mitt uppe i det. Alla förslag vi arbetet fram har bemötts med motstånd av veteraneliten. Det är synd. Det dödar glädjen och tar bort engagemanget.
Jag ska därför endast verka på klubbnivå och fortsätta arbetet med WDBF:s hemsida under 2012. Vi ska arbeta upp Fyrlingen ännu mer, vi ska göra POM de Prix till en av de bästa trippeltävlingarna under året utanför de nationella tävlingarna, vi ska satsa på vårt eget tävlande. Vi ska utvecklas tillsammans.
Det är uppenbarligen på klubbnivå man kan göra något för den öppna boulen och det ska jag ta till vara på. Häng gärna på ni som vill vara med, för tillsammans kan man nog utföra de förändringar som boulesverige behöver. Sedan kan veteranerna som inte vill vara med sitta där och tjura bäst de vill!

Tell me it ain't so!

Undrar ni vad jag pysslar med just nu? Läs här: http://iof1.idrottonline.se/SvenskaBouleforbundet/Distrikt/Wastgota-DahlsBouleforbund/GastbokWDBF

Medan distriktets skrivföra veteraner goes banana tycker jag allt att jag håller ganska bra debattattityd. Eller? Någon annan som bryr sig? Jag känner mig ensam, men visst har jag rätt? Kan inte vi, den lilla sporten med gentlemannaskapet som fundament, enas kring det här kan vi splittra oss redan nu. De som förespråkar ett klassförbund på ena sidan och vi övriga på andra sidan.
Tyck gärna till!

Hey stupid?

En liten reflektion (med andra ord, jag ska skriva av mig lite dynga).
I de allra flesta verksamheter ser man upp till goda exempel, man tar efter projekt och personer som gett lyckat resultat. Ungefär som fotbollssverige nu analyserar Helsingborgs IF in i minsta detalj för att se var de mest lyckade indigrienserna består av. Man plockar russinen ur kakan på ett bra sätt. Vart du än vänder dig så fungerar en välmående kultur på det sättet.
Men det fungerar tyvärr inte så på alla arbetsplatser. På en del arbetsplatser är nyckelpersoner viktigare än verksamheten. Sånt spyr jag på!

Träning!

Vårträningen påbörjad. Klubbträning på måndagar och individuell träning på torsdagar. Dessutom blir det en hel del gnuggning inför svenska cupen öppen. Det kommer bli ett bra år och sommaren ska bli min bästa hittills. Det har jag gett mig fan på!

Skövdeblixten 2012!

Jag och brorsan lirade Skövdeblixten ihop, för andra gången tror jag. Det började bra men slutade sämre.
Vi gick igenom monraden obesegrade. Släppte en poäng på de tre första matcherna. Sedan slog vi Csapo-Wahlberg med 8-7 (släppte de sista poängen utan risk för förlust) och det kändes som attd et här skulle bli riktigt bra. Vann de två sista matcherna i monraden genom att släppa totalt 6 poäng.
8-delen började katastrofalt. Vi släppte en femma i första omgången mot ett BON-lag. Därefter samlar vi oss och tar 13 ganska enkla poäng i rad. Stabilt återigen.
Sedan kommer sistamatchen för dagen. Vi spelar stabilt mot Andreas (HÄL) och Fredrik (LID) och har 5-2 med bud på större ledning, då klockan går. Det har vart en tight match och så är även sista ordinarie omgången. Vid 2-2 i klot lägger jag in poäng i princip på lillen, men Andreas spelar ut min rejält och stannar med sitt klot på poäng. Dessutom får den genom en lilleflytt med sig även tvåan. Känns slumpartat och lite surt, men med ett klot kvar på hand kan jag fortfarande reparera det hela. Jag ti´ttar ut ett lika bra nedslagsmäkre, lägger som jag gjort hela dagen, men klotet tar illa och sticker iväg långt ned i banan. Andreas kan enkelt lägga in den tredje poängen och få till ett särspel. Väl där lägger Fredrik en etta ca 20 cm bakom lillen, jag lägger mitt klot åt helvete och brorsans lägg stannar ngn centimeter från poäng. Han sammanfattade känslan av förlusten med ett ytterst lämpligt könsord.
Vad minns jag och vad tar jag med mig?
- Brorsan sköt som en häst. Mot Joakim Trogen och co stannade han på sjukt mycket och kunde nog vunnit matchen själv. Jag fyllde på och vi vann den matchen med 13-0, men den segern var brorsans. Sjukt kul att spela ihop med en sådan skytt.
- Jag fick anpassa mitt läggspel pga takhöjden i Skövdehallen och hittade en skön rull- surfstil som fungerade bra.
- Jag har inte tränat så mycket och var därför jävligt ojämn emellanåt. Jag vill vara väl förbereddd och ska vara det om några veckor. Träning är min pryl (jag verkligen älskar det, både inom boule och annat) och jag kommer få mer tid till det nu när Fyrlingen är avklarad och mitt engagemang i WDBF trappas ned.

Det kommer bli ett bra bouleår. Det känner jag på mig!

Pellejönsar!

Rebublikanerna kör sin första vända av presidentvalet nu. Parodi. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Den ene går till val på sänkta skatter och den andre på utökad krigsmakt. Samtidigt har USA världens största stadsskuld och fler psykotiska krigsveteraner än någonsin.
Vilket jävla land det är!

Fyrlingen 2012!

Jag har slitit som ett djur i förberedelserna, men under genomförandet är jag bara en av alla POMare som gör ett jävligt bra jobb. Vi levererar en av landets bästa tävlingar, men vi bemöter också människor på ett bra sätt. Det betyder oerhört mycket.
Resultatredovisningen fungerade perfekt, om än inte riktigt lika snabbt som tidigare år. Resultat från A-B-C-slutspel låg ute på nätet strax efter att tävlingen var slut.
Serveringen fungerade OK, mend et var ett minus att Svante inte fick sitt tillstånd. En bar inne i hallen hade vart mysigt. Hur än tävlingen ser ut nästa år hoppas jag att man får till något sådant.
Jag fick sitta kommentator åt Petanque-exclusive, dels en sväng under lördagen, men framför allt under söndagen. Det var nog inte optimalt att jag satt där, men det är något jag velat göra tidigare och det var kul att jag fick göra det nu. Det var jävligt skoj och jag gör det gärna igen. Lyssna och titta här!
Det blir Fyrlingen 2013 såklart och vi hoppas att det blir ännu bättre. Vi funderar på lösningar som innebär att vi kan ta fler lag. Vi tittar också på lösningar där vi får kontroll över serveringen helt själva, åtminstone så att vi kan välja vem som står för det.
Borås Tidning gjorde införreportage och ett rejält reportage om Bruno Le Boursicaud, samt en avslutande notis efter tävlingarnas slut. Tyvärr publicerades inget av det i nätupplagan, men jag ska se om det går att få ut här på bloggen. Dessutom gjorde Radio Sjuhärad ett inslag där de intervjuade mig och ni kan lyssna på det här. Hurtbulle-varning och lite stora ord, men vad gör man inte för att ge de omedvetna en positiv bild av boulen som tävlingssport.
Vill ni läsa mitt "reportage" om tävlingarna på Svensk boule, kan ni läsa det här.
Slutligen måste jag nämna Bruno Le Boursicaud. Han är en fantastisk ambassadör för boulen. Han är en jäkligt trevlig människa. Han är en förbannat duktig boulespelare, en världsartist. Han är en stjärna på bouleplan. Han utstrålar pondus och har stor karisma. Jag hoppas att det går att fixa hit honom 2013 också, men då på ett annat sätt. Vi får se.
Nu ska jag suga på den söta karamell Fyrlingen 2012 är, sedan ska jag smida tidiga planer för nästa upplaga!

Skyffla grus!

Nu vet jag och männen på bilden hur det känns att skyffla undan närmare 16 kubik grus. Vi gjorde det för att få banorna i Borås boulecenter spelbara. Bra gjort, grabbar!

Fullt ös!

Det är fullt ös inför Fyrlingen och det är skoj. Det enda negativa är banorna, det nya gruslagret är för tjockt och det är i mina ögon knappt spelbart. Andra tycker det är bra!

2012!

2012 är ett speciellt år. Det är OS-år, naturligtvis. Senast OS gick i London gick det jävligt bra för Sverige. Man slutade tvåa i medaljligan och tog 16 guld och totalt över 40 medaljer. Man vann guld i fotboll. Världen hade precis rest sig efter det förödande andra världskriget och Tyskland och Japan fick inte vara med, men i övrigt slogs rekord i antalet deltagande länder.
Jag älskar sommar-OS och det mest magiska ögonblicket var kanske när man som 8-åring såg invigningen av Los Angeles-OS 1984. En flygande gubbe, nästan som sci-fi på riktigt.
Jag kommer sitta klistrad i år oxå!