Han ropade hej och gick ut på trappen, drog mössan över öronen och slängde en blick mot den molnfria skyn och insåg att det var frost. Han klev ner på grusgången och låtsastände en cigg, blåste imma ut i luften och drog ett djupt halsbloss med kall luft. Det var lite samma känsla som att ta en cigg och han saknade det fortfarande. In i bilen, frikopplade och startade. Vred på full blås på fläkten, stolsvärme på och greppade isskrapan. Han hade inga vantar (i år heller) och frös som en gris, det värkte i lederna när han slet med isskorpan. Jävla väder. Han gjorde ett minimalt hål och satte sig i bilen och väntade en stund på att det skulle tina. Hans tålamod höll i tre skunder, sedan backade han runt och körde ner till utfarten. Han stannade och fipplade med skivorna han hade under CD-spelaren, valde en och matade in en, två och tre gånger. Hur fan kunde en CD-spelare bli sådan? Den matade tillbaka skivorna två gånger innan den svalde på tredje. Som om den behövde övertalas.
Steve Earle vällde ut ur högtalarna och fyllde bilen. Rytmiskt men banalt. Bra som fan, men det var helt klart töntvarning på country. hans fru hatade det och han lyssnade på det i bilen och i hörlurarna, lite som om han hade en hemlighet. Han kanske skulle komma ut?
- Hej, jag heter Herman och lyssnar på country. Jag är stolt och står för den jag är.
Till sitt försvar inför sig själv hävdade han alltid att det var politisk musik, Steve hade minsann vart svartlistad av Bush-regimen. Och det var ingen riktig country, det här var rock n roll-country.
Det var kö nere vid påfarten till motorvägen. Han tittade på klockan och suckade.
- Du suger hästaballe när det gäller tider på morgonen! sa han högt till sig själv och slog numret till jobbet. Han skulle bli sen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar