Att peta sig i naveln var ju på många sätt ett ganska äckligt uttryck, för alla med någorlunda djup navel vet ju hur jävla snuskigt det kan bli i en navel om man slarvar med hygienen. Men att sitta still och peta sig i naveln var något han längtade efter. Bara göra minsta möjliga, med minsta möjliga krav och minsta möjliga nytta och med minsta möjliga krav på social kompetens. Det hade vart ett körigt år med mycket ansvar på såväl jobb som fritid och det fanns alltid en förväntan på hans tillgänglighet. I kombination med hans sjukliga oförmåga att säga nej så blev han alltid till slut uttröttad och trött på mänskliga kontakter. Och på sig själv, inte minst.
- Fan, don Hermano. Hur är läget?
Hans kollega plirade pillemariskt från skrivbordet bredvid, armbågade honom i sidan och kluckade ett sånt där skratt som man bara kan älska.
- Sluta häng läpp, det är ju kortvecka, fortsatte han och gick och hämtade en kopp kaffe. När han kom tillbaka med varsin mugg hade Herman slängt på Timo Räisänens Jag vill ha en diagnos på Spotify, slängt upp fötterna på bordet och muttrade.
- Lyssna på den här, det är fan i mig spot on för mig. Och för samhället i stort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar