What a wonderfull world!

Jag har tittat på Uppdrag gransning. Det handlade om utanförskapets Backa. Om samhällshat. Om att hata det som borde vara tryggheten. Förorten som borde vara ungdomars stolta hem, men istället är grugrunden för upplopp, polishat och kriminalitet.
Hur har det blivit så? Hur kommer det sig att en ung kille vågar stå och kalla en stor polisman för råtta och avskum? Att någon filmar det hela för med förhoppning om att polisen ska gå över gränsen. Det är som om de väntar på ett tillfälle att skapa ett nytt London, eller ett Marseille.
Polisen slår tillbaka och tror att tuffa tag löser problemet. Invånarna i Backa söker förklaringar och ska rösta på SD. Samtidigt säger man att polisens närvaro bara är kosmetisk, att de bara visar sig som snabbast för att ha ryggen fri. Ingen tycks tro eller lita på samhället längre. Inte ungdommarna som hamnar längre och längre bort på samhällskartan. Inte de som lever inom normerna för vad vi önskar.
Är det här ett plötsligt problem som uppstått? Nej. Latin Kings romantiserade om det här på 90-talet. Ungdomsgårdarna slås ihop eller stängs. Social omsorg har bytts mot straffskalor och omhändertaganden. Skattepengen skärs ned, folk tror att de får pengar över och kanske blir några rikare på vägen. Men samhällets kostnader eskalerar och någon måste betala. Vi måste betala.
Jag. Du. Svensson. Alla måste släppa till kronorna i skatt. De som styr måste bestämma att vi ska vända på det här. Tillsammans. För tror vi att vi kan lösa det här med tuffa tag, med övervakning och fängelsestraff, så kan vi börja bygga murar direkt. Jag förstår att vi inte kommer lösa det där med sittande regering, med kommuner som får mandatet att planera sin sociala omsorg och sina skolor. Men vi måste börja med att inse att det handlar om att bry sig, att närma sig det här problemet med öppen famn, inte med armarna i kors.