Med darrande ben gick han mot trädgårdslandet. Han höll krampaktigt i grepen, som om den var hans sista trygghet, en livlina. Hans ben bar knappt. En vår av vånda och nu skulle allt upp i dagens ljus. Potatisarna. Plantorna hade inte blommat och han fick ta för givet att den här sorten inte skulle blomma.
Han satt grepen mot den första plantan, torkade svetten ur pannan och mumlade något ohörbart upp mot himmelen. Han tryckte till med foten och grepen gick rakt ned. Han fick ett bra grepp, tvekade en hundradels sekund innan han lyfte upp och vände hela plantan med jorden uppåt. Inte en potatis. Hans blod stelnade till is, hans underläpp skälvde och han skakade på huvudet. Fan, tänkte han och körde handen i jordhögen. Då föll allt isär och fram tittade tre, fyra och fem stora och ljusa potatisar. Han föll på knä och rotade fram ett dussin välskapta och vackra potatisar innan det tog stopp. Han tog dem till sin barm, kysste dem och höll upp dem mot den regntunga skyn.
- Tack, snyftade han fram.
- Tack!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar