Tre månader senare!

Det blev inte som jag hade tänkt mig efter Fyrlingen. Jag föll ner i ett djupt hål och de senaste två månaderna har handlat om att ta sig upp. Om att skapa vilja till ett vanligt liv och att samla kraft för att ta sig ut i duschen. Det är ett äckligt hål med hala väggar. Man halkar lätt tillbaka och jag har fått lära mig att det tar tid och man måste vara försiktig. Där är jag idag. Jag har tålamod och klättrar en bit varje dag, slinter till men har ett allt fastare grepp.
Att vakna om natten med ångest som får magen att dra ihop sig, tankar som snurrar utan kontroll och ett hjärta som bankar i bröstet är vidrigt. Att sova mindre än några få timmar per natt är otäckt. Det är där jag har vart och det är där jag är på väg ifrån.
Det går framåt, uppåt, med långa skogspromenader i vårsolen med farsan och hunden som sällskap. Med långa samtal med de som kan lyssna. Med världens bästa familj och med vetskapen att jag är på väg att lära mig säga nej. Och med vetskapen att jag duger, att det räcker med att vara Herman.
Så. Bloggläsare. Vad säger ni? Vinner Elfsborg allsvenskan i år? Och lyckas vi välja bort alliansen?